I diskussionen kring sociala investeringar används begrepp som effekter, utfall och impact för att beskriva den positiva förändring som förebyggande, preventiva och proaktiva arbetssätt förväntas kunna leda till. Man kan fråga sig om dessa begrepp är synonyma och, om inte, hur de hänger ihop. Ett lämpligt sätt att orientera sig kring detta är att utgå från så kallad förändringsteori (theory of change), vilken kan appliceras både på projektbasis och mer övergripande. Förändringsteorin syftar till att illustrera de logiska sambanden mellan ett identifierat behov, en önskad förändring och de resurser och aktiviteter som sätts in för att åstadkomma den önskade förändringen. Denna struktur kan användas för att systematiskt formulera hypoteser kring hur olika behov kan adresseras liksom för att sätta upp mätetal och processer för att ta reda på om teorin faktiskt håller i praktiken. I figuren nedan illustreras huvudkomponenterna i en förändringsteori, detta kan också kallas logikmodell eller logikkedja.

För SHIC är det viktigt att beakta hela logikkedjan och att stödja metod- och kunskapsutvecklingen som leder till detta. En observation är nämligen att mycket styrning, uppföljning och utvärdering sker på resurs- och aktivitetsnivå snarare än på utfall och långsiktig förändring.

Varför vill vi då fokusera utfall och inte enbart långsiktiga effekter (impact)? Anledningen är att man bör tillämpa en realistisk syn på vad som kan uppnås av enskilda satsningar som är avgränsade i tid och rum, såsom ett socialt utfallskontrakt. Ett eller ett antal utfallskontrakt kan i sig inte leda till långsiktig förändring eller systemeffekter utan för detta krävs ytterligare steg. Utfall kan i sammanhanget definieras som de mätbara, objektiva och på förhand definierade mått som följs upp under projekttidens gång och i samband med avslutat projekt för att bedöma den aktuella insatsens effekter. Till skillnad från utfall är långsiktiga förändringar både svårare att uppnå och att mäta då de ofta bygger på subjektiva uppfattningar såsom förbättrad livskvalitet, eller innebär organisatoriska förändringar som rör sig över en längre tidshorisont.

Att mäta utfall ger insikt i huruvida en specifik insats har varit effektiv och inneburit en positiv förändring för målgruppen och för parterna i projektet. Men för att bidra till en positiv samhällsutveckling krävs en strategi för hur avgränsade satsningar kan leda till en långsiktigt socialt och ekonomiskt hållbar resursanvändning. Utfall och långsiktig förändring bör inte ses som två separata mål utan de hör samman, givet att förändringsteorin stämmer. Nyckeln för att uppnå det sista steget är implementering och spridning. Med implementering menas här att lärdomar av verksamma metoder och de utfall som uppnåtts dras och omsätts till en ny praktik för berörda verksamheter medan spridning innebär förändrad praktik även i organisationer som initialt inte varit direkt berörda. För att säkerställa att positiva utfall bidrar till långsiktig förändring ser vi tre viktiga och sammanlänkade komponenter:

  1. Att utformningen av en insats föregås av ett gediget förstudiearbete som ger en heltäckande förståelse för situationen och målgruppen. Förstudien bör bygga på kontextspecifika erfarenheter men även innefatta evidens på kausala samband mellan utfallsmåttet och samhälleliga effekter. Förstudien bör ske i nära samarbete med den eller de offentliga aktörer som ansvarar för att möta den specifika samhällsutmaningen.
  2. Under insatstiden bör uppföljning av såväl utfallsmått som genomförande samt effekt- och processutvärdering ske i nära samarbete med projektansvarig för att sörja för gemensamt lärande mellan inblandade parter och kompetensutveckling särskilt hos offentliga aktörer.
  3. Kompetensöverföring och säkerställande av en infrastruktur specifikt inriktad på långsiktig implementering av nya arbetsmetoder.

Genom att implementering sker i tätt samarbete med offentlig sektor ökar förutsättningarna för att insatsen bidrar till kompetensöverföring som rör sig bortom projektets räckvidd och att positiva utfall därmed också innebär en positiv samhällsutveckling.

I förstudiearbetet där behov och målgrupp fastställs beaktas de första tre komponenterna i logikkedjan: resurser, aktiviteter och processmått/prestationer. Genom en tydlig definition och utvärdering av utfallsmått, design av en kontraktsmodell som ger incitament för respektive part att fullfölja sin del av avtalet samt en adaptiv uppföljning som möjliggör fortlöpande justering, säkerställs att det önskade utfallet uppnås på kort sikt. De långsiktiga effekterna, impact, nås först då man omsätter lärdomar till långsiktig organisatorisk förändring genom att skala upp effektiva metoder. Policyimplikationer kan vara ändrade principer för finansiering, uppföljning eller rekommendationer kring metoder.